article header image
När vi skulle välja dagis var det en sak som var självklart för oss. Det skulle vara ett kollektiv.
Varför var det så då?
Knappast för att jag är gullig och mysig och gillar kollektivboende och att umgås med mina grannar. Nej det handlade om något helt annat: Frihet!
Jag tror inte att man kan driva barn passning på storskaligt statligt maner. Jag tror på frihet men framförallt tror jag att olika människor har olika behov en frihet att själva välja sitt liv.
Och för mig är barnen det viktigaste som finns. Jag vet att jag inte kommer ha tid för mina barn. Dessvärre jobbar jag för mycket och jag är dessutom för snäll för att säga nej när saker dyker upp. Eftersom jag är medveten om att jag är sådan så är det extra viktigt för mig att ge mina barn allt jag kan och se till så de får det så fantastiskt som bara är möjligt… även om jag inte kommer vara där… alltid.
Således när vi letade dagis var det bara föräldrakooperativ som vi tittade på.

Vi fastnade för "Dagis Våra barn". Inte bara för deras lite gulliga barn logo men inte heller bara för att det var ett föräldrakollektiv. I stället var det "o-säljandet" som attraherade mig. När vi pratade med dem var de väldigt tydliga med att poängtera hur mycket jobb det var att vara med i ett kollektiv hur mycket saker man skulle göra och hjälpa till med. Man sade i princip: "Varning! Ni kommer behöva hjälpa till, det här är inte ett kommunalt dagis". Vi kände att det passade oss som handen i handsken. Det här måste ju vara ett dagis med föräldrar som alla brinner för sina barn. Att det sedan var Montessori kändes inte som en nackdel då min syster som är lärare hade nämnt Montessori i positiva ordalag.  Men framförallt tror jag att ett dagis som har en metod (oavsett vad metoden är) attraherar människor som vill lite mer. Så detta kändes verkligen som det vi letade efter ett dagis fullt med både pedagoger och familjer som alla jobbade för att ge barnen världens bästa start i livet.

Men nu efter tre år måste jag nog tillstå att det nog på många sätt är precis tvärt om. En mer toppstyrd och hemlig organisation får man leta efter. Föräldraengagemanget är inte direkt 0 men det lilla som finns kvävs direkt från styrelsen som inte visar någon som helst intresse för medlemmarna. Jag brukar skämtsamt säga att jag nog har större insikt I FRAs görande och inte görande (tack var Snowden) än jag har i styrelsen för Dagis Våra Barn. Jag har otaliga gånger pratat med styrelsen om detta och det märkliga är nog deras svar. Jag hade köpt "det är svårt", "vi hinner inte", "folk vill inte" och så vidare men istället möter man en kultur av "ni behöver inte veta", "ni ska inte bry er", "det är inte eran sak". Man driver alltså hemlighetsmakeriet med flit. Det är en utstuderad kultur där man aktivt väljer att inte bryr sig om medlemmarna och inte intressera sig för kollektivet.

Det är precis så märkligt som det låter. Och, nej, jag förstår inte heller.

Nu är jag kanske fel person att uttala mig I frågan. Jag är en sådan som kommer från det jag brukar kalla "den nya världen". Där frihet och sociala strukturer har skapat en till synes omvänd makt struktur. I mitt fall kommer det från open source tänkandet där man jobbar med crowd sourcing och knowledge sharing.

Självklart förstår jag att det hela är en illusion men det känns någonstans som en trevlig illusion att man kan gå runt och tro att man kan påverka sin omvärld. Jag inser att om jag tweetar något är det ingen som bryr sig om det nu ens läses. Men jag kan gå runt och låtsas att om jag är missnöjd kan jag tweeta om det och hela världen kommer lyssna (sen kommer det ju inte bli så).

Men på Dagis Våra Barn är det alltså precis tvärt om: Från styrelsen har man en icke informations policy, en icke lyssning policy och en allmän "vi skiter i er för ni är bara medlemmar" policy.

Det är extremt frustrerande att se detta men om möjligt är det mera frustrerande att uppleva det. Folk vill hjälpa till och det är inte bara så att styrelsen inte bryr sig utan man jobbar aktivt med att kväva all tillstymmelse till hjälp och engagemang. Och eftersom folk inte vågar göra saker utan styrelsens medgivande blir det inget och istället kvävs allt engagemang.
Det är så illa att jag av och till går runt och känner mig ledsen och frustrerad privat.
Eftersom jag var städansvarig och fick jag ofta resultatet i örat när jag ringde till föräldrarna som inte fått reda på att något ändrats.
Hade det inte varit för att barnen trivs så bra på dagis hade vi bytt för länge sen.

Det är viktigt här att poängtera att barnen trivs kanon bra och säga vad man vill om styrelsen så är personalen på dagis verkligen änglar och tar hand om barnen på ett fantastiskt sätt. Barnen stortrivs och har alla sina kompisar där och så och det är trots allt det viktigaste.

Och ni som läser detta tycker säkert att jag är gnällig och det kanske är sant: vad vet jag?
Detta är mitt första dagis så jag vet inte ens hur det borde varar på ett dagis. Kanske är det som de säger "detta måste vara hemligt för det handlar om barn".

Det är i alla fall svaret man hela tiden får när man frågar varför…

Men seriöst: Reglerna för hur helgstädning går till kan knappast vara direkt säkerhetsklassificerat? Att man funderar på att byta till ute vila (något jag är för) kanske man skulle i alla fall nämnt en gång till föräldrarna?
Att man inte skall ge julklapp till pedagogerna (som deltagarna faktiskt betalat till) kanske inte direkt är en statshemlighet?
Listan kan göras lång och om det nu är så att allt detta är super hemligt ska jag inte avslöja allt här. Men vad jag förstår delas min uppfattning av flera andra föräldrar på dagis (då det I många fall är precis liknande tankar som kommuniceras).
"Så vad gör man skall man protestera?
Ska man byta dagis eller kanske ut och marschera?
Eller ska man bara tyst skall acceptera?"

Förslag emottages i kommentarsfältet nedan.

Comments